Mors dag närmar sig.

Det är en dag då vi stannar upp en stund. Tänker på henne – den som alltid funnits där.Hon som ser, lyssnar, bär, tröstar. Hon som älskar utan att kräva något tillbaka.

Jag har tänkt mycket på min egen mamma de senaste dagarna.
På alla de där små, tysta stunderna som jag idag ser tillbaka på med så mycket värme.
Mitt allra finaste minne?

Varje kväll innan läggdags gick jag och mamma ut på en liten promenad med vår hund, Ilja.
Vi promenerade runt i radhusområdet där vi bodde. Tittade in i de upplysta köksfönstren, såg människor laga mat, skratta, duka bord.
Och vi pratade. Om skolan. Om livet. Om allt och inget.
Det var inget märkvärdigt då. Men idag…
De där kvällarna bär jag med mig i hjärtat.

Sådana stunder finns i många av våra liv.
Och jag tror att vi ibland glömmer hur viktiga de är.
Hur mycket de formar oss.
Hur mycket en mamma betyder – även i det lilla.

Mors dag behöver inte vara stor och pampig.
Men den kan få vara en påminnelse. Om kärleken. Närvaron.
Och om att ta tillvara på det vi har – medan vi har det.

Helene